Svenska tullen igen, men för 12 år sedan.
Ibland så flög vi. Fördelen med att flyga var att resan gick snabbt. Planet hann lagom lyfta när flygvärdinnorna började servera mat och dryck. När maten var uppäten och när de sista fick sitt kaffe så gick planet in för landning. Snabbt och smidigt. Men problemet med att flyga var de dyra biljetterna. Jag vet inte varför, men att flyga till Prag verkade alltid vara mycket dyrare än att flyga till övriga Europa på den tiden.
Ett billigare alternativ var att ta bussen, det var en tredjedel av flygpriset. Tyvärr så är det inte lika bekvämt som att flyga, men på något underligt vis så bryr sig inte plånboken om sådana banala detaljer.
Reste man med ett tjeckiskt bussbolag så var det självklart 90% av tjeckiska resenärer. Inget fel i det, förutom i tullen, den svenska alltså.
Resan ut ur Sverige var aldrig några problem för varken tjecker eller svenskar, de var säkert bara glada över att bli av med oss, men på vägen in i Sverige var det marigare.
Som oftast så klev det in en svensk tulltjänsteman i bussen och tittade på allas pass. Svenskarna hälsades välkomna hem med ett leende men tjeckerna bemöttes alltid av misstänksamhet.
Vid ett tillfälle tillbaka från tjeckien så skulle också min frus bror ha följt med. Han hade aldrig varit i Sverige så han tyckte det kunde vara kul att ta ett par semesterdagar och se hur syrran bodde i sitt nya land. Tyvärr så fick han förhinder så han fick boka nästa buss som gick 8 h senare.
Självklart så blev vår buss stoppad vid den svenska gränsen och en tulltjänsteman klev ombord. När tulltjänstemannen kom fram till min frus och mitt säte så gav jag honom båda våra pass.
- Välkommen tillbaka, säger han vänligt till mig. Och ger tillbaka mitt pass och vänder sig till min fru.
- Vad har du för ärende i Sverige? frågar han henne bryskt på svenska.
Min fru hinner inte svara när jag säger att det är min fru och vi bor båda i Sverige. Samtidigt talar jag om för honom på vilken sida i passet han kan hitta hennes uppehållstillstånd. Han lämnar tjurigt tillbaka passen och vänder sig till sätesraden bredvid oss. Där sitter det ungt tjeckiskt par. De får samma fråga av tulltjänstemannen på svenska, fortfarande lika tjurigt.
Vad har ni för ärende i Sverige?
Tjeckerna sitter som två frågetecken, de kan liksom inte svenska.
Tulltjänstemannen fortsätter på svenska.
Hur mycket pengar har ni med er? Vart ska ni bo? Har ni någon kontakt i sverige som vi kan ringa till?
Efter en stund så övergår han till engelska och de svarar på på hans frågor på knapphändig engelska. Allt går bra, även om tjeckerna nu ser lite chockade ut.
När tulltjänstemannen precis avslutat sitt förhör så kommer jag på att min frus bror förmodligen kommer att få samma frågor, och förmodligen har han säkert inte mycket pengar på sig eftersom det är planerat att han ska bo hos oss.
Så jag talar om för tulltjänstemannen att min frus bror kommer resa med nästa buss. Och om vi inte ha hunnit hem när han passerar gränsen, så det betyder att det inte kommer att vara någon som kan svara telefonen om ni skulle vilja kolla upp honom (det var dåligt med mobiler på den tiden).
-Okej, säger tulltjänstemannen, skriv upp hans namn och vid vilken tid han kommer att passera den svenska gränsen, så löser det sig.
Vi kommer hem och så småningom så dyker också min frus bror upp. Vi frågade honom om resan gick bra och han svarade att allt gick fint.
- Men en sak var lite underlig, sa han. När de stoppade oss vid den svenska gränsen så var jag den enda som slapp svara på en massa frågor och jag fattar inte varför.
R.
Man upptäcker ganska snart när man inte reser charter att svenskar och icke svenskar behandlas olika vid sveriges gränser.
När min fru och jag bodde i Sverige så besökte vi självklart Tjeckien då och då.Ibland så flög vi. Fördelen med att flyga var att resan gick snabbt. Planet hann lagom lyfta när flygvärdinnorna började servera mat och dryck. När maten var uppäten och när de sista fick sitt kaffe så gick planet in för landning. Snabbt och smidigt. Men problemet med att flyga var de dyra biljetterna. Jag vet inte varför, men att flyga till Prag verkade alltid vara mycket dyrare än att flyga till övriga Europa på den tiden.
Ett billigare alternativ var att ta bussen, det var en tredjedel av flygpriset. Tyvärr så är det inte lika bekvämt som att flyga, men på något underligt vis så bryr sig inte plånboken om sådana banala detaljer.Reste man med ett tjeckiskt bussbolag så var det självklart 90% av tjeckiska resenärer. Inget fel i det, förutom i tullen, den svenska alltså.
Resan ut ur Sverige var aldrig några problem för varken tjecker eller svenskar, de var säkert bara glada över att bli av med oss, men på vägen in i Sverige var det marigare.
Som oftast så klev det in en svensk tulltjänsteman i bussen och tittade på allas pass. Svenskarna hälsades välkomna hem med ett leende men tjeckerna bemöttes alltid av misstänksamhet.
Vid ett tillfälle tillbaka från tjeckien så skulle också min frus bror ha följt med. Han hade aldrig varit i Sverige så han tyckte det kunde vara kul att ta ett par semesterdagar och se hur syrran bodde i sitt nya land. Tyvärr så fick han förhinder så han fick boka nästa buss som gick 8 h senare.
Självklart så blev vår buss stoppad vid den svenska gränsen och en tulltjänsteman klev ombord. När tulltjänstemannen kom fram till min frus och mitt säte så gav jag honom båda våra pass.
- Välkommen tillbaka, säger han vänligt till mig. Och ger tillbaka mitt pass och vänder sig till min fru.
- Vad har du för ärende i Sverige? frågar han henne bryskt på svenska.
Min fru hinner inte svara när jag säger att det är min fru och vi bor båda i Sverige. Samtidigt talar jag om för honom på vilken sida i passet han kan hitta hennes uppehållstillstånd. Han lämnar tjurigt tillbaka passen och vänder sig till sätesraden bredvid oss. Där sitter det ungt tjeckiskt par. De får samma fråga av tulltjänstemannen på svenska, fortfarande lika tjurigt.
Vad har ni för ärende i Sverige?
Tjeckerna sitter som två frågetecken, de kan liksom inte svenska.
Tulltjänstemannen fortsätter på svenska.
Hur mycket pengar har ni med er? Vart ska ni bo? Har ni någon kontakt i sverige som vi kan ringa till?
Efter en stund så övergår han till engelska och de svarar på på hans frågor på knapphändig engelska. Allt går bra, även om tjeckerna nu ser lite chockade ut.
När tulltjänstemannen precis avslutat sitt förhör så kommer jag på att min frus bror förmodligen kommer att få samma frågor, och förmodligen har han säkert inte mycket pengar på sig eftersom det är planerat att han ska bo hos oss.
Så jag talar om för tulltjänstemannen att min frus bror kommer resa med nästa buss. Och om vi inte ha hunnit hem när han passerar gränsen, så det betyder att det inte kommer att vara någon som kan svara telefonen om ni skulle vilja kolla upp honom (det var dåligt med mobiler på den tiden).
-Okej, säger tulltjänstemannen, skriv upp hans namn och vid vilken tid han kommer att passera den svenska gränsen, så löser det sig.
Vi kommer hem och så småningom så dyker också min frus bror upp. Vi frågade honom om resan gick bra och han svarade att allt gick fint.
- Men en sak var lite underlig, sa han. När de stoppade oss vid den svenska gränsen så var jag den enda som slapp svara på en massa frågor och jag fattar inte varför.
R.
Kommentarer
En kille med tur den gången. :)
Skrivet av Augusta 2009-02-26 kl 22:26
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar