Vårt hus, ett svartbygge?

En regnig dag i somras så hade vår lilla by storfrämmande av Lantmäteriet.

Skälet för detta var att det var dags att mäta och kontrolera alla tomtgränser och byggnader i byn, då för att stämma av med deras dokumentation. Senast detta gjordes fysiskt var någon gång i slutet av artonhundratalet,.så de tyckte väl att det var dags nu igen. Det var nog inte en dag förtidigt för det kan nog hända en hel del under dryga hundra år.

De som kom från lantmäteriet var två medelålders damer. Med sig hade de ett måttband, ett antal kartor, ett anteckningsblock, minst en penna var och ett gäng radergummin.
De ringde på hos oss någon gång under eftermiddagen och det verkade som om de inte var på det bästa humöret.
Min fru började med att bjuda in dem på kaffe, de sade att de gärna stiger på men att kaffet står de över, ett glas vatten skulle räcka gott.
Vi började med att gå igenom alla dokument och kontrakt vi hade, husritningar, ägardokument, dokument om värmepannan, skorstenen, ombyggnationer, vattenbrunn, o.s.v...

Det visade sig att skorstenen var ett svart bygge, vi hade inget badrum eller toalett, hallen och sovrummet saknades också i deras dokumentation. Det hör till saken att dessa är ca 30 år gamla ombyggnationer och vi har bott där i dryga fem år. Som tur var så hade vi planritningar på nästan allt som kanske skulle underlätta det hela.
Jösses (tänkte jag), om de var irriterade när de kom hur skall det inte bli nu när de har upptäckt att allt i princip är åt skogen, men konstigt nog så verkade de muntrare nu än tidigare.

När de satt och ritade och antecknade som värst så frågade jag lite försiktigt om hur risigt vi egentligen ligger till och hur mycket böter vi nu kommer får betala?

De såg lite förvånade ut innan de svarade med ett fnitter att det här är ingenting emot vad vissa av våra grannar hade ställt till med. Även om jag var nyfiken så vågade jag inte fråga vad det nu kunde vara.

Efter det att boendeytan var avklarad så var det dags att mäta utomhus. Nu visade det sig att vi inte hade något garage, även vi alla fyra kunde se att det stod där, detta var värre för detta bygge hade vi inte ens en planritning på. Men inte ens detta kunde påverka deras nu goda humör. Nu kom den enda positiva nyheten, vi hade större tomt än vad vi tidigare trott inte mycket men ändå.

De två vänliga damerna från lantmäteriet talade om precis innan de lämnade oss, att vi var tvungna att anlita en arkitekt som kunde mäta upp garaget och dokumentera det med en stämpel, leta upp en elektriker som skulle göra likadant med el-biten i den 30-åriga “nybyggnationen“.o.sv….o.s.v…
Dessa nya dokument skulle vi lämna in en månad senare och allt skulle lösa sig lovade de.

Tyvärr så blev det ganska dyrt ändå p.g.a av de nya dokumenten och inmätningarna, men som de trevliga damerna lovade, nu har vi godkända papper på allt och nu vet vi i alla fall att allt är i sin ordning.
Jag funderar fortfarande på vad grannarna hade för problem eftersom vårt tydligen inte var något extraordinärt?

Bara så ni vet, nu kommer svartbyggena att ploppa upp som svampar på vår tomt, för det måste ju ta MINST 100 år tills nästa lantmäteribesök.

-----------------------------------------------------------------

Ett par månader efteråt detta så träffade jag de tidigare ägarna till huset och råkade nämna att Lantmäteriet hade varit hos oss.
- hmm ja , de kan väl inte ha haft något att anmärka på; eller? frågar de försynt.
- Nej; svarade jag, om man nu bortser från att vi inte hade något garage, badrum, toalett, hall, skorsten och annat smått och gott, så hade de inget att anmärka på.
R.

Skrivet av R i Prag 2008-11-28 kl 17:08